Vi politiker blir ofta påhoppade på olika sätt, mer eller mindre befogat. Vi ska förmodar jag tåla en massa skit, vilket vi ofta gör dessutom på gott och ont.
Men när de som ofta kritiserar oss, journalisterna, blir kritiserade då blir det gråt och tandagnisslan. Varför är de så känsliga för kritik? Har kollegor i Strängnäs som drabbats av detta fenomen.
Har de dessutom någon sorts tolkningsföreträde när det gäller ”sanningen”?
Det är ju tur att vi människor är olika.
Ann-Sofie