Mobbning inom svenska kyrkan

En nyhet i dag gör gällande att det förekommer mobbning inom svenska kyrkan. Jaså och vem är förvånad. Överallt där människor befinner sig i grupp förekommer mer eller mindre mobbning. Och vem är förvånad över att det är överordnade som mobbar underordnade, något annat kan väl knappast vara möjligt. Vem skulle kunna mobba sin chef särskilt länge?

Kyrkofolk har väl sedan århundraden satt sig över andra människor? 

Jag som trodde att kristendomen ska stå någon sorts kärleksbudskap, men så är det tydligen inte.

Ann-sofie

I vårt anletes svett

I dag har jag och min man slitit i vårt anletes svett i ordets rätta betydelse.

Jag vaknade fem i tio, sent jag medger det men min älskling snarkade i natt så sömnen blev något störd. Han, gullungen, la sig ute på soffan så jag fick några timmars sömn i alla fall.

Nå väl klockan tio skulle vi vara på ölföreningen och röja upp efter tre kvällars oktoberfestande. Möbler skulle ut och andra möbler skulle in. Vi anlände lite före halv elva. Det var en hel del skinnsoffgrupper, bord och stolar som skulle på plats. Jag stod ute på gården och langade möbler till killarna, svetten lackade kan jag lova.

Efter en snabblunch åkte vi hem, jag skurade toaletten och PeO skruvade i hop två IKEA-grejer som vi köpte i går. Sedan dammsög han lägenheten medan jag dammtorkade och vinterfixade balkongen. Sedan bar det av till landet med kartonger och lite annat, pust.

Ann-Sofie

Att välja ett liv utan barn

Jag har valt ett liv utan egna barn. Detta faktum har inte varit en fråga för mig men väl för min omgivning. Under årens lopp har frågor och rykten uppstått. Nu kanske någon tror att jag valde att göra karriär i stället är helt fel ute. När jag var mellan 20 och 30 år alltså en bra ålder för förökning då stod jag på verkstadsgolvet och någon karriär fanns inte med på kartan.

De män som jag har haft längre förhållanden med har alla haft barn och det har känts helt ok för min del. 

Behovet av eller önskan om barn har liksom inte infunnit sig hos mig. Redan i mellanstadiet när man började bli könsmogen så kände jag på mig att barn inte skulle bli aktuellt. En klasskompis till mig var säker på att jag skulle bli först av oss med att presentera en avkomma för mina bröst var större än hennes. 

Så blev det nu inte och jag har ingen aning om hon fått barn heller för övrigt. 

Jag har genom åren träffat människor som lider svårt av sin barnlöshet och jag har full förståelse för att det kan överskugga allt annat. Det är tur att man kan adoptera. 

Hur det här kom sig har jag ingen aning om och eftersom det aldrig varit något problem så tänker jag inte börja analysera det nu heller.